Alla kan göra en skillnad

Jag VET att alla är födda goda och att man alltid har ett val. När man väljer att se människor för vem de verkligen är och inte känner sig för mer eller för mindre, blir det lätt att engagera sig och bidra, lyssna, dela med sig av vad man själv ser och förstår som kan betyda mycket för den andre. Vad som har frapperat mig är hur lika vi är oavsett var vi bor i världen och hur lite det krävs för att känna sig sedd.

SONY DSCJag minns ett kort möte med en taxichaufför i ett land i Asien. Vi kom att prata om döden och han berättade om sin enorma rädsla. Jag bjöd då på min syn på döden, som han upplevde var mitt i prick. När resan var slut, sade han:
–Det här samtalet har förändrat massor, för mig.

Att medmänskligt bry sig

Ett par var skrämmande nära skilsmässa, något som ingen i deras närhet visste om. Att det kom fram berodde på en enkel fråga från mig till kvinnan om hur familjen tänkt fira den närmaste storhelgen. För mig ringde en varningsklocka när hon berättade att mannen planerade att spendera helgen ensam i en stuga. Jag frågade: –Men hur är det egentligen i relationen? Hon uttryckte att det inte alls var bra. –Och vad vill du? Hon svarade att hon ville att hela familjen skulle fira helgen tillsammans.

Senare i ett samtal tillsammans med mannen och kvinnan blev det tydligt för mig, att mannen var ytterst nära att helt stänga dörren för relationen. Min erfarenhet är att när en relation har gått så långt att den ena stänger dörren helt, så går den inte längre att öppna. Mannen fick frågan om han kunde tänka sig att öppna upp och jobba för att hitta en lösning på deras relation. –Ja, det kan jag väl, svarade han. Jag sa: –Det räcker inte. Antingen tar du ned garden helt och öppnar upp för att göra din del för möjligheten att ni kan mötas helt och fullt, annars är jag inte beredd att assistera. Mannen uttryckte att han beslutat sig för att delta helt och fullt i ett arbete för att undersöka om det finns en framkomlig väg för deras relation. Kvinnan får samma fråga och beslutar sig för att göra detsamma. Vi skakar hand på det.

Efter några samtal med total respekt för deras eget val i varje steg, hade de båda insett sina egna respektive delar i det som såg ut att vara avgrundsdjup i relationen. Det var härligt att se hur de efter bara en kort tid satt tätt ihop i soffan som nykära tonåringar! Mannen uttryckte senare: –Tack för att du valde att bry dig om vår relation, såg, lyssnade och bidrog till att vi gemensamt kunde se, bryta ned osynliga barriärer vi byggt upp och komma fram till en härlig nystart tillsammans.

Jag VET att alla är födda goda

För ett antal år sedan blev jag kallad till en känd och mycket ansedd företagare i USA. Vi skulle prata filosofi under den kommande måndagen, tisdagen och torsdagens förmiddagar. Måndagens möte blev lyckat. När det var dags för mig att gå uttryckte mannen hur mycket han uppskattade mötet och såg fram till tisdagens möte. Tisdagens möte började också bra. Han hade ett vackert kontor, djupa sköna läderfåtöljer, många foton, diplom, kuriosa och annat. Stämningen var avslappnad och trevlig. Så skiftade plötsligt allt.

Först förstod jag inte vad som hände men det var tydligt att atmosfären ändrades dramatiskt till det sämre. Det var som stora osynliga istappar som växte ned från taket. Den varma go-känslan som utvecklats dagen innan och fanns med för några sekunder sedan var som bortblåst. Det var kylig atmosfär i hela rummet. Jag var helt oförberedd och ett enda stort frågetecken över vad som låg bakom skiftet.

Mannen hade ändrat ställning från att sitta skönt tillbakalutad. Nu satt han längst fram på läderfåtöljens kant. Han var märkbart upprörd och andades tungt och hårt. Hatet lyste i hans ögon när han berättade att han och hans föräldrar var judar på både mors och fars sida så länge det gick att följa blodslinjerna. De hade förlorat flera släktingar i Hitlers förintelseläger. Slutligen spänner han ögonen i mig och frågar ilsket –Sitter du här på fullt allvar och påstår att även Hitler var god!

Under tiden han pratat hade jag tänkt ”Aha, nu förstår jag”. Det sista jag sagt innan stämningen ändrades, var att jag är övertygad om att alla människor är goda, längst innerst inne.

200568263-005Jag höll kvar hans blick och svarade –Ja, det är vad jag påstår! Även Hitler var en gång en baby. Att han sedan allt eftersom valt att påverkas. kanske av sin omgivning, kanske föräldrar, kanske samhället, kompisar, böcker han läst. Valen han gjort ledde till att han utförde de mest fruktansvärda och ohyggliga handlingar, mot judar och mot mänskligheten.

Sedan föreslog jag att avsluta dagens samtal och gick därifrån med förvissningen att torsdagens möte skulle bli inställt.

Men inte. Jag blev uppringd på onsdagen av mannens sekreterare som sa att de bara ville förvissa sig om att jag skulle komma påföljande dag. Jag blev förvånad men sa –Ja, jag kommer.

Jag visste inte vad jag hade att vänta och var helt oförberedd på vad som hände när jag kom in i mannens kontor. Han mötte mig med öppna armar. Till min förvåning kramade han spontant om mig på ett medmänskligt varmt sätt. Sedan tog han min hand med båda sina händer och förklarade hur tacksam han var.

Det visade sig att mannen hade insett hur mycket HAT han hade gått omkring och burit på, som en stor tung börda under sitt liv.

Han sa att han sedan vårt möte i förrgår tagit in att även Hitler var god som baby och beskrev hur han valt att lyfta bort oket av HAT. Det var en extremt känslomässig upplevelse.

Känslan av att världen hade blivit ett snäpp bättre var stark när vi skildes och jag känner verkligen en djup och innerlig glädje över att ha kunnat vara en del i att mannens tunga ok av dömande försvunnit.

Jag är alltså övertygad om att alla människor föds goda. Sedan beror det på de små valen man gör, hur nära eller hur långt bort från den inre godheten man kommer i vardagen. Vet också att det finns personer som påstår det motsatta, att man aldrig har ett val.

Alla har möjligheten att välja att göra sig av med sina tunga ok. 

Alla har viktiga pusselbitar

tvt b c 7Vi var alla eniga om vilken färg vi skulle ha på träpanelen kring fönstren på den stora industribyggnaden som köpts och som vi nu målade om utvändigt. Det var åtta personer som var överens om en beige färg. Så plötsligt såg jag Ray som stod en bit bort – honom hade vi alla glömt att fråga. Det var viktigt att även han fick möjlighet att tycka till om färgen. Han fick se färgen alla åtta enats om och fick frågan vad han tyckte.

– Nej! Sa han med eftertryck. Sedan gick han bort till en björk och plockade ett skirt grönt löv.

– Den här färgen ska det vara!

Vi alla, som nyss varit rörande överens om färgen beige nickade instämmande. Självklart! DEN färgen var det. Ray’s input tog färgvalet till en ny nivå som kändes kanonbra för allesammans. Tänk hur viktigt det är att öppna upp för och ta in allas synpunkter och att alla bygger på med sina förståelser och pusselbitar i ett fritt teamwork.

Det tar mod att inte vika sig för majoriteten, utan vara sann till sin egen känsla. Tack vare att Ray sa vad han visste var det bästa och att det fanns noll prestige och ingen som kände sig ”trampad på tårna” bland de andra åtta, så har byggnaden en färg som sticker ut på ett härligt sätt med det gröna runt fönstren.

Den 38:e gången trillade polletten ner

Jag hade ställt frågor till mig själv om olika saker på ett nytt sätt under en tid. Då var jag gift med den andra stora kärleken i mitt liv, som var en härlig man på många sätt. Men visst fanns det tillfällen då han gick mig på nerverna. Jag hade kommit så pass långt att jag insett att varje gång jag irriterar mig på någon annan så finns det ALLTID någonting som jag kan hitta och uppjustera inom mig själv. Det handlar alltså inte så mycket om den andra personen, som det handlar om att hitta och ta hand om ”knapparna” jag ger personen makt att trycka på hos mig själv. Även om jag insåg att det handlade om mina dömanden och projiceringar när jag pekade finger på en annan person så tog det många, många gånger innan det landade fullt ut i mig. Jag var övertygad om att mannen i mitt liv måste var undantaget på regeln. Jag ställde mig frågan:  ”Men den HÄR gången handlar det väl ändå BARA om HONOM?” Varje gång insåg jag att nej det handlar om mig själv.” Trots det fortsatte jag försöka hitta undantaget, i olika situationer när jag irriterade mig på någonting hos honom.

Men den 38:e gången trillade polletten äntligen ner. Jag insåg att när någon eller någonting gör mig ilsken, arg, irriterad osv, så handlar det alltid – utan undantag – om något hos mig själv! Så fort jag DÖMANDE försöker peka med ett finger på någon annan pekar alltid tre fingrar tillbaka på mig själv. Enkelt! Då är det bara att fortsätta att jobba på att sluta döma.

Om vi kunde seFörståelsen ändrade mitt liv på ett bra sätt. Jag började målmedvetet arbeta på att göra mig av med alla dömanden. Insåg snabbt att för att kunna lyckas med det måste jag jobba bort ALLA tänkbara värderingsskalor. Det var en rolig process och jag frapperades över hur otroligt mycket tyst dömande jag hade hållit på med. Tack vare det jobbet är det idag väldigt sällan som andras val att bete sig kan få makt över mig, få igång mig. När och om det sker så vet jag hur jag lätt kan ta hand om mina reaktioner.

Det var stort att ta in på djupet att ALLT JAG NÅGONSIN HAR MAKT ÖVER ÄR MIG SJÄLV och hur jag väljer att reagera till vad andra säger och gör. Måste sägas igen, tack och lov att jag hade valt att gå igenom den processen före allt förtal jag och andra utsatts för.

Vem vill fläka ut sig? Inte då jag!

Pärlälven - liten bild

På väg till stugan vid Karatssjön. Det är fredagen den 19 april 2013. Stugägaren och hans barnbarn kör före för att visa vägen till familjens stuga som vi ska hyra under ett okänt antal dagar.

Oj, så allvarligt och samtidigt spännande det känns, säger jag till Gabriella som sitter i passagerarstolen. ”Det känns ungefär som när jag skulle gå 15 mil mellan Kvikkjokk och Vaisaluokta med 22 kg på ryggen, då när jag var runt 16 år. Då hade jag berättat vitt och brett för de som ville höra, att jag skulle fjällvandra. Det var högst ovanligt i Vuollerim på den tiden och jag såg många höjda ögonbryn och ifrågasättanden, typ: –Vaddå 15 mil? –Men, är du riktigt klok? –Ska du leka turist? 

Nunjes

Flämtande, stånkande, stönande fick jag av mig ryggsäcken. Det var där och då, vidden av det hela slog ned som en bomb i mig. Va?!!! Har jag bara gått 9 kilometer? Milde blåröda apsvansar!!! Jag var totalt slut. Kunde inte för mitt liv se hur jag skulle orka gå ytterligare 141 kilometer. Ryggsäcken grävde in sig i mina axlar, ryggen värkte, benen darrade. –Det här går inte. Jag avbryter och åker hem, tänkte jag. Men sedan insåg jag att det fanns någonting som var ännu värre än det, nämligen tanken på att skamset komma hem till byn med oförrättat ärende. –Nej, nej, nej, ropade det inom mig, det är inte ett alternativ.

Det tog fem dagar att ta sig till Vaisa. Det var då jag lärde mig att när man tror att det inte finns några krafter kvar, så har man så ofantligt mycket mer kvar!”

Karatssjön

vägen till Karats litet fotoNu före avresan på väg till stugan vid Karatssjön har jag gjort en liknande sak, nämligen talat om varför jag sticker till fjälls och vad jag planerar att få gjort. Att Gabriella och jag skall fokusera på två hemsidor, en för mig och att bygga vidare på en hemsida för ett företag.

Där bakom ratten känner jag ett stort MOTSTÅND. Trodde att jag jobbat mig igenom motståndet mot att göra en hemsida, men motståndet känns fortfarande ofantligt starkt.

Jag vet att jag måste ta mig igenom det och vet av erfarenhet att för att lyckas måste jag lyfta fram motståndet i ljuset och förstå vad det handlar om.

Hittar tre olika orsaker till motstånden.

  1. Vem vill fläka ut sig, inte då jag! Men, jag inser att jag måste fläka ut mig och berätta vem jag är och vad jag står för. Jag vet att jag inte har något att dölja. Däremot har jag upplevt hur fakta och sanning ofta har förvanskats till oigenkännlighet, under de sista tio åren. När någon vill söka fel, så kan de alltid vinkla, vända på ord, förvanska – för att försöka få det att stämma med deras bild. Äsch, numera är jag helt orädd för vad andra skall tycka och tänka. Klart!
  2. Stort motstånd att fokusera på mig, när det finns så mycket annat som jag upplever är viktigare att lägga tid och kraft på. Jo, men för att jag skall kunna lägga tid och kraft på att bidra måste jag dela med mig om vem jag är och mina erfarenheter. Klart!
  3. Motstånd, då jag inte vet hur jag bäst hanterar det jag utsatts för under det sista decenniet. För mig har det varit och är viktigt att inte döma eller peka finger, inte på något vis gå i försvar, då det inte finns något att försvara. Jag har fortfarande inte klart för mig hur jag bäst kan ge en tydlig och rak bild utan att hänga ut de som förtalat mig i media och i byn. Vet med andra ord inte hur jag delar med mig på bästa sätt, men det får ge sig allteftersom jobbet görs. Det finns noll behov av att försöka bevisa mig vara det ena eller det andra. Istället är intentionen att bjuda på vad jag kan tänkas ha att bjuda på och dela med mig av. Klart!

Varför blogga?

Annchristine i solsken_2

Många har varit på mig under det senaste decenniet och tyckt att jag skall starta en hemsida och börja blogga. Men jag har känt ett sådant stort motstånd mot det. Jag riktar ett varmt tack till ett före detta kommunalråd i Jokkmokks kommun som gjorde att jag bestämde mig för att ta mig igenom motståndet och börja utveckla en hemsida.

Intentionen med hemsidan är att den ska ge en rak och tydlig bild på vem jag är och vad som driver mig. Tanken just nu är att den kommer att bli ganska statisk och inte förändras så mycket. Istället är planen att då och då göra blogginlägg.